Den som talar först äger tolkningen, och det är sällan du

När jag intervjuar ledare i ett bolag ställer jag samma fråga till alla: vad betyder den här förändringen för dig och ditt team?

Svaren skiljer sig alltid åt. Det förvånar ingen.

Det som förvånar är hur ofta flera personer ger samma felaktiga svar. Nästan ordagrant.

Då har de inte tänkt själva. De har hört någon säga det. Och den någon var förmodligen inte du.

Beslutet landar inte på en gång

Du håller en dragning. Några sitter i salen, några är med på länk, ett skift gick av tre timmar tidigare, två är föräldralediga.

Han menar inget illa. Han är bara först.

I ditt huvud var det ett tillfälle. Nu vet alla.

I verkligheten tar det två veckor innan beslutet nått ut. Under de veckorna finns ingen officiell version. Det finns bara den som någon råkade säga högt först.

Oftast är det arbetsledaren som satt i salen och som kommer tillbaka till skiftet och säger att han tror att det här betyder att de ska börja göra på ett nytt sätt.

Han menar inget illa. Han är bara först.

Tidig slår korrekt.

Din version blir den andra de hör

När resten av organisationen får din förklaring har de redan en. Din blir nummer två, och den andra versionen måste alltid motbevisa något.

Du märker det knappt. Det som kommer tillbaka till dig är artigt och ligger nära det du sa. Den version som sprids parallellt hör du aldrig.

Att skicka ut budskapet en gång till hjälper inte. Repetition når fler tidpunkter, men inte säkert fler människor. Och den kommer fortfarande efter diskussionen i fikarummet.